Galdhöpiggen (Galdhøpiggen) ligger i Jotunheimen nationalpark i Norge. Toppen är 2469 meter över havet. Många svenskar har nog ingen aning om dess existens. Här är en guide dit.
Det finns två leder upp till toppen, en från Juvashytta och den andra från Spiterstulen. Leden från Juvashytta är betydligt kortare och går över en glaciär. Man går då med guide i replag. Leden från Spiterstulen är längre, den startar från en lägre punkt och är mer utmaning att gå.
Start från Spiterstulen
Vaknar upp ett stycke från Spiterstulen till en dag som har ett strålande väder. Min chaufför som egentligen skulle åka vidare har kommit på idén att gå upp på Galdhöpiggen denna fina dag. Vi bestämmer oss spontant för att göra en gemensam toppattack.Medan vi körde fram till parkeringen hörde jag honom säga lyriskt: Jag kan sen säga att jag bestigit Skandinaviens högsta topp! Jo... men vi har inte varit uppe än, påminde jag.
Första etappen är lättvandrat även om det är brant. Efter första branten kommer man upp på en liten platå där får ofta går och betar.
Fyra timmar till toppen på Galdhöpiggen
På kartan står fyra timmar upp från Spiterstulen och två timmar ner från toppen. –Åh, är det inte mer! Jag förklarar att det är den tid som norskarna förväntas gå upp på och då är inga raster inräknade i den tiden. Det är inget som vi ska räkna med att gå på.Leden är markerad med rödmålade T:en. Ser man ingen just där man är så är det bara följa där det är upptrampat.
Min medvandrare tycker jag kan gå före och vänta längre upp, hans steg är kortare än mina. Jag går före och stannar sedan för att göra lunch medan jag inväntar en allt tröttare vandrare. Det går åt mycket energi, jag hade börjat märka att den entusiastiske medvandrare verkligen behövde energi påfyllnad.
Det är olika från år till år hur mycket snö det är kvar och även vilken tid på säsongen påverkar. I år var det stora snölegor kvar längre ner än vad det som är normalt.
Efter lunchen går jag vidare själv efter vi kommit fram till att det är bättre att vi fortsätter att gå i vår egen takt. Det är en hel del folk i leden så man behöver inte vara själv ändå. Vi träffar folk som är på väg både uppför och nerför berget.
Två hårdare partier på leden
Det är två partier på leden som är svårare att ta sig fram på. Det är brantare och stora stenar att gå i. Skor eller kängor med kraftig sula är att rekommendera.Vid det första hårda partiet inser jag att det blir nog för mycket för medvandraren. När jag passerar det andra hårda partiet med stora stenar är jag helt säker på att han kommer få vända.
När man kommit så här långt så att man kan skymta toppen så går det lättare även om det är ett bra stycke till.
Fyll på med energi
Att ha lite choklad i fickan eller bars är bra när det behövs snabb extra energi. Dricka är också viktigt, Vatten finns att ta på många ställen bland småbäckar med smältvatten utom just den sista sträckan upp.Utsikten blir bara mer bedårande för varje meter man kommer upp.
Efter fem timmar
Sista lilla biten upp i blöt slirig snö! Efter fem timmar är jag uppe. Det hade gått förvånansvärt bra, ingen känning av skoskav eller annat som kan ge obehag.Man får tänka på att spara sig så man inte går på för hårt i början, det kan straffa sig mot slutet.
Så var jag på toppen en tredje gång, alla gånger med bra väder och grym utsikt.
Från toppen ser man också Glittertind, Skandinaviens näst högsta topp som är några meter lägre än Galdhöpiggen.
Fika i toppstugan
I toppstugan är ett litet fik, har du gott om pengar så är det bara att strö dem därinne! Varm dryck, kall dryck och tilltugg.Från Juvashytta
Från toppen ser man Juvashytta långt bort, det syns några hus där vid sjön. Även leden syns tydligt både i snön på glaciären och där det är barmark. Det är stället som man kan gå från med guide om man föredrar en betydligt kortare vandring till toppen.Replag över glaciären mellan toppen och Juvashytta.
En större fågel som jag inte kunnat artbestämma svävade runt toppen.
Efter att ha vilat och sett allt som går att se från toppen samt fotat det begav jag mig neråt igen.
Var var vandrarkompisen?
Funderade på var min vän hade vänt någonstans och om jag skulle komma ifatt honom på nervägen. Skulle få svar fortare än jag någonsin kunde ana!
Nedanför där toppens brant planar ut sitter en figur vars röst jag känner igen. Där satt han! –Har du tagit ända hit, det var inte dåligt!
Han hade alltså inte vänt som jag trodde, men nu var han färdig för att vända även om toppen inte var mer ett par stenkast ifrån.
Han var i rätt dålig kondition får man säga. Nu gällde det att få ner honom, vilket skulle visa sig vara en utmaning inte minst för honom själv.
Efter en stunds vandrande ringde hans telefon så det fick bli en av många pausar på vägen ner, denna gång medan han fortfarande orkade prata.
Branterna med de stora stenarna kan vara lite besvärliga för vem som helst. Är man helt uttröttad i benen så är det tufft även på nervägen. Vi insåg att det här kommer att ta tid innan vi är vid bilen igen.
Jag hörde honom säga något och vände mig om för att fråga vad han sa, men det var inte till mig. –Jag ber! Bra sa jag, fortsätt med det.
Vi använde alla snölegor till max att åka på för att spara så mycket energi som möjligt. Vi träffade på allt färre människor, det flesta hade passerat oss på nervägen och vi mötte bara en handfull som var på väg uppåt.
En klapp på axeln
En vandrare stannade när han såg den helt slutkörda varelsen och undrade hur det gick, han tittade medlidsamt och gav honom en klapp på axeln. Medan vi fortsatte sakta neråt så kunde jag höra honom säga det en citatet efter det andra. "Han ger den trötte kraft" (Jesaja 40:29)"Som din dag så skall din kraft ock vara" (Blott en dag, Lina Sandell)
Vädret växlade till lite regnskurar. En av stavarna fastnade mellan stenarna och bröts av. Jag lagade den med gaffatejp men eftersom stavarna var blöta fäste det inte så bra utan bitarna åkte ihop efter ett tag. Lite senare fick jag se en pinne sticka fram ur en snölega som vi precis åkt på, jaha, en vandringsstav, perfekt!
All energi slut!
Energi påfyllnad var förutsättning för att detta skulle gå, vi hade bland annat bars och russin för snabb energi. När man blir riktigt slut fysiskt så släcks hjärnan ner också. När jag påtalade att han skulle ta mer dricka och mer russin så får jag till svar att han är varken törstig eller hungrig. Det är ju benen som är problemet säger han. Jag fattade ju sambandet och stannar honom flera gånger så han får fylla på mer energi.Vi mötte ett par som såg ut att vara i femtioårsåldern som var på väg uppåt. Vid den här tiden var det kväll han ville skicka med alla som vi mötte en vädjan om att vända och varning om att fortsätta mot toppen. Jag sa att det var ingen fara, de är norskar så de fixar det. –Hur vet du att det var Norrmän? –Det ser jag på dem när de går!
"Inte skall min fot vackla" (Psalm 121:3)
När vi närmade oss nedersta platån där fåren gick erbjöd jag mig att gå ner till bilen och hämta mitt tält och slå upp det där så han kunde sova och gå ner sista biten på morgonen istället. Nä, det skulle han inte göra, vi skulle gå ner!
Jag springer ner!
Jag frågade igen när vi var på platån och det gick både saktare och vingligare. –Hotar du med tältet en gång till så springer jag ner till bilen! Plötsligt skramlade det till bakom mig, när jag vänder mig om ligger mannen ner i spåret. Jag stod där frågande till vad som hände? –Benen bara vek sig sa han lite ursäktande. Det hände ett par gånger till men nu var det i alla fall inte långt kvar till bilen.När vi väl var nere var hans steg som en som har Parkinson och inte fått rätt medicin. Han gick med korta steg och släpade fram fötterna i ultrarapid.
Den optimala dikten för dagen
Det var nu som han kunde citera sin egna dikt han skrivit för länge sen: "För varje steg du tar minskar sträckan du har, och snart har du gått den sträcka du fått."Vilken poesi! Ska bli intressant att läsa hans nästa diktsamling efter den här turen.
Efter fyra och en halv timma var vi nere vid Spiterstulen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar