Nu var det framför mig igen, det lilla berget som jag sett flera gånger tidigare och velat gå upp på, det med sin toppiga form i det annars platta landskapet.
Tidigare har jag bara varit korta visiter på platsen en bit från berget. Den här gången bodde jag på platsen och nu fanns möjligheten att gå upp på det. Nämnde för några andra i sällskapet om mina planer och det visade de sig att några hade tänkt samma sak och ville hänga på.
Det stora eller lilla berget?
Bäst tid att gå upp var på morgonen innan temperaturen stigit så högt. Jag pratade med en ung kille, Nassimaa om att gå upp på berget. Han undrade då om det var det lilla berget eller det stora, jag hade bara sett ett berg och det fanns inget annat i närheten så jag sa att det gällde det stora berget. Jodå han hade varit där uppe flera gånger så han kunde guida oss upp och visa oss bästa vägen. Det visade sig sen att det lilla berget var vad jag kallar en kulle innan det riktiga berget.
Större äventyr än jag tänkt mig
Det var fler än jag förväntat mig som ville hänga på detta. Det skulle visa sig också bli ett lite större äventyr än jag tänkt mig. Vi gick först på en liten väg fram till bergets fot. När vi gick där kändes miljön mycket indisk med en massa skräp utmed vägen. Denna morgon hade vi hade gått upp tidigare än vanligt och ätit frukost för att komma iväg innan det blev så varmt.
Efter ett stycken vek vi av från vägen och följde en stig, här hade inte så många gått, det var tydligt eftersom det var så lite skräp utmed stigen.
Snart började det gå uppför och alla gick på led för det blev mer och mer buskage runt oss.
Inga problem att gå upp med flipp flopp
Jag hade frågat vår guide tidigare när jag pratade om möjligheterna att gå upp vad som kunde duga att ha på fötterna, slippers eller "slipers" som de säger här var inga problem sa han och då menade han typ flipp flopp eller sandaler och allt däremellan. Själv hade guiden sandaler och vi hade skor medan några av smågrabbarna gick barfota. Kan tillägga att de gick barfota alltjämt så de hade bra skinn på fötterna. De var som Mowgli allihop!
Vi började snart ta höjd men det var tydligt att sikten inte skulle bli bättre ju högre upp vi kom för det var disigt i luften. Fördelen med det var att det inte var någon stark sol att gå i.
Bitvis var det helt ospårad terräng. Men Nassimaa hade flera medhjälpare som försökte underlätta vandringen.
Vi gick utmed bergets sida för att inte behöva gå så brant men i stället så blev det några riktigt smala passager i grus och växtlighet att passera. Vi tog det lugnt och det gick bra.
Det blev en del pausar utmed stigen, vi kollade på utsikten som till mesta del bestod av soldis medan vi väntar in varandra.
Vi kom till en del branta partier som dessutom var lite sliriga i den torra jorden. Man blev ganska skitig med brunt damm på sig.
Det blev en del träning i att gå som en fällkniv eller gå på huk, det sistnämnda var bra för då fastnade inte ryggsäcken i grenarna.
Så kom vi upp på ryggen av berget, en kille klättra upp på en uppstickande sten. Men var detta verkligen toppen? Mycket svårbedömt eftersom sikten var var endast 10- 20 meter åt vardera hållet.
Eftersom jag ville upp på högsta punkten gick jag vidare bortåt på ryggen, här var lite lättare att gå med glesare vegetation att ta sig fram i. Det var lite små stigar här och där och efter ett tag såg jag spillning efter får eller möjligtvis getter. Det var alltså inte människor som trampat upp dem.
En del buskar hade små taggar på grenarna som riktigt bet sig fast i skinnet. Det blev en del rivmärken på armar och ben.
Efter ett tag hittar jag toppen i buskaget! Två timmar hade gått sen vi startade vandringen.
Utsikten var bra men med mycket dis i luften. Eftersom det är branta kanter på berget kunde man se ner som från ett flyg.
Helt säker på att det var högsta punkten var jag inte heller så jag gick vidare på bergsryggen men eftersom det var tät vegetation var det omöjligt att säkert veta var högsta toppen var.
Kanske var den här?
Eller kanske här borta?!
Vi samlades alla och vilade innan nerfärden tillbaka. Berget är tänkt att bli en böneplats, därför var det extra intressant att ta sig upp dit. Men man får inte vara lat om man ska gå upp och be här.
Guiden Nassimaa väntar på att vi ska bli klara för nerfärd.
Blodtrycksfall!
Vi begav oss nedåt igen, det visade sig att guiden tog en annan väg ner, den snabbaste genom att följa bergsryggen åt det väderstreck vi kom från. Innan vi startade kände jag ett väldigt blodtrycksfall när jag ställde mig upp för att gå igen och varje gång jag böjde mig om så bara lite kände jag att det var något som inte riktigt stämde i kroppen. Jag kände också av lite magknip och hoppades slippa sätta mig någonstans i det taggiga buskaget.
Efter att vi gått ett stycke började det kännas konstigt i händerna också, de somnade liksom utan att de hade ansträngts på något sätt. Jag började misstänka vätskebrist. Funderade medan jag gick bland de sista neråt hur mycket jag druckit, en flaska på 1,5 liter hade hällt i mig när vi kommit upp samt ätit en banan och en liten påse chips. Jag kände mig sämre och sämre och all koncentration gick åt att ta mig neråt. Vid en brant passage skulle jag backa ner så jag kunde gå med händerna också. Nämnde till en annan som också blivit lite akterseglad på nervägen att jag tror jag har vätskebrist för jag mår inte riktigt bra. Tänkte om jag skulle ramla ihop eller nåt så har jag sagt något innan om mitt mående annars kan det tolkas kanske som hjärtinfarkt eller något annat jätteakut läge.
Jag var inte tuffare än somliga tror
När jag kommit ner till den lilla vägen som vi gick på dit kände jag att jag skulle kunna ta mig till huset för egen maskin. När jag ska gå in på mitt rum med en enda tanke och det är att sätta mig på toa och ta igen mig lite. Men dörren är låst, frågar några barn som sitter utanför på en bänk och spelar på en telefon var min hustru är? Inget svar, frågar igen lite högre då svarar ett av barnen kort som är mitt egna, -Vet inte! Sen fortsätter spelande som om jag inte fanns. Jag känner att jag måste sätta mig ner och tränger in mig på kanten av bänken och jag tänker att vatten är nog det som ska få mig att piggna till lite mer. Det finns ett antal flaskor med vatten precis intill mig men de är på andra sidan om den låsta dörren. Den låsta dörren håller nu guiden Nassimaa att försöka öppna åt mig med en skruvmejsel. Har du aldrig varit i Indien så är det svårt att förstå men inget är smidigt här...
Den felkonstruerade bänken tippar ut mig på golvet
Barnen på bänken försvinner iväg och jag säger till några andra att jag behöver vatten, de bara tittar på mig. Alla svensktalande är borta och de få engelsktalande också. Jag säger "water" och visar med teckenspråk att jag vill ha vatten att dricka, Det står några barn och tittar på mig men de verkar helt plötsligt inte fatta något. Jag upprepar det hela en tjugo gånger medan jag känner att jag blir sämre. Till slut när jag höjt rösten lite, då kommer en kille med en vattenflaska. Jag öppnar den och häller halva över huvudet sen dricker jag lite men känner att jag måste lägga mig ner på bänken jag sitter på.
Det går inte länge förrän jag känner att jag måste spy också, jag lutar ut huvudet utanför bänken och innan det hunnit komma upp något välter den indiskt felkonstruerade bänken. Den välter ut mig på golvet och sedan tippar bänken tillbaka med en smäll och jag spyr liggande på golvet! Då blev det fart på folk, medan jag ligger och kastar upp gång på gång kommer en stor skara förskräckta människor som inte sett hur jag hamnade liggande på golvet. Jag får vatten med vätskeersättning som någon fixat fram sen blir jag upplyft till stående läge och då ropar alla indier "hallelujah"!
Nu hade Nassimaa fått upp dörren och jag kunde komma in på rummet. Resten av eftermiddagen låg jag och vilade medan jag tänkte på om dörren till rummet ändå hade varit öppen från början så hade detta makabra skådespel aldrig behövt hända.
På kvällen hade jag piggnat till och kände mig som om jag aldrig varit dålig.
Vad hände egentligen?
Vad hände egentligen och vad var orsaken? Vätskebrist är den förklaring som jag håller mig till även om jag kräktes upp minst en liter vätska på golvet. Min teori är att jag drack vatten försent och då allt på en gång. Om jag druckit samma mängd vatten lite då och då på väg upp hade nog kroppen funkat som den ska.
En trevlig tur var det iallafall! Tack till Nassimaa som guidade oss.
Dovrefjell, myskoxarnas land
