Norra Kvill nationalpark

Har gjort mitt första besök på den nationalpark som ligger närmast där jag bor. En av de minsta nationalparker vi har i Sverige och ska vara på 114 hektar.
Jag for dit på kvällen, visste på ett ungefär var det låg men lät navigatorn på mobilen visa mig vägen. Jag körde till slut på den ena efter den andra grusvägen, hade ingen aning var jag var. När det visade bara några minuter kvar till målet på navigatorn så blev jag inskickad på en gammal traktorväg. När jag körde där hörde jag hur gräs och annat skrapade mot underredet. Jag var nu helt på det klara med att det var inte denna väg som andra besökare använde till parken. Men spela roll, jag parkerade bilen på ett ställe där jag kom av vägen. Med hjälp av navigatorn och kartan kunde jag komma fram till var jag befann mig.

På med ryggsäcken och iväg. Jag befann mig 400 - 500 meter från gränsen till parken, och ytterligare ca 400 till närmsta stig. Kom snart på att det var svårt att navigera efter kartan eftersom det inte fanns några höjdkurvor på den eller andra referenser i naturen att gå efter. Kompass, det hade jag ju ingen med mig. Navigerade då efter en nedåtgående sol som försvann ganska snart bakom mig. Jag traskade bara på och efter ett tag så insåg jag att jag måste missat stigen, inte långt därefter såg jag en grusväg mellan träden framför mig, när jag kommit ut på vägen såg jag en parkering också. Det var den väg som man normalt kommer på som besökare till parken.

Där fanns den rätta entrén till Norra Kvills nationalpark.

Det råder tältförbud och alla andra möjliga förbud i parken som att till exempel använda musikanläggning?! Tältförbudet är mycket lättlöst i en sån här liten park, man går helt enkelt utanför parkgränsen och där gäller allemansrätten.
Den här natten var extra intressant för jag prövade min nya dunsovsäck som jag fick på min födelsedag, som var dagen efter... Tyvärr var det ingen kyla på natten, gissar på runt 10 grader.

Efter en regnig natt fixade jag lite frukost med varm choklad och macka med räkost på.

Sen var det dags att ta sig en ordentlig titt i parken. Jag gick all led som fanns, två stycken slingor och sen en del ospårat också. Fick en del ryggsäcksträning som jag så väl behöver.

Naturen har fått härja fritt här, den enda åverkan från människor förutom markslitaget på lederna var för att göra lederna framkomliga.

Här står jag vid ett av världens längsta träd som ligger ner! Miljön var lik den som jag har hemmakring bara att här var mer av allt. Mer sten och större, mer gamla träd, mer och större vindfälle, osv.

Klicka på bilderna så blir de stora

En utsiktsplats finns också, med Småländska mått är den bra.

Länsstyrelsen  informerar.

En park att besöka om man har vägarna förbi eller om man kommer från en helt annan miljö och upplever den här naturen som exotisk. Jag var där en vanlig måndag och förväntade mig att vara där själv men jag mötte flera besökare från Tyskland. De tyckte det var fantastiskt!